Prövningar....?

Hej,

Idag vill jag mest skriva att jag är så tacksam över allt jag har, men framförallt att jag har Max och mina kompisar och att alla mina nära och kära mår bra. Under hösten och våren har jag och Max inte träffats speciellt mycket på grund av hans jobb i Östersund. Många stunder har det känts ensamt och jävligt. Det har varit svårt att se ljuset mitt i alltihop. Jag har ibland funderat över varför jag inte bara flyttade med honom tillsvidare, men egentligen har det aldrig känts som ett alternativ för oss. Jag har ett ansvar mot mig själv och mot Max att avsluta min utbildning så snart jag bara kan och det innebär att fortsätta att plugga nu när jag väl har hittat rätt. Under året har jag tagit styrka ifrån hoppet och min starka tro på vårat förhållande och det stundande bröllopet men framförallt vårat framtida liv tillsammans.

Idag berättade en kvinna för mig om sin man som "gått in i väggen", fått en depression och nu fick hjälp på vuxen psykiatrin. Detta fick mig att fundera på de olika prövningar man ställs inför under livet. Jag funderade en del på de prövningar som har varit och är, men framförallt så funderar jag på de prövningarna som inte har inträffat ännu och om hurvida jag är bra eller dåligt förberedd på dom. Det är skrämmande att fundera på men jag finner hopp i de prövningar som jag har klarat av redan.

Det slog mig just att det här är det mest personliga och privataste inlägget hittills. Jag vill ändå dela med mig av detta då jag tror att det är någonting som alla funderar på med jämna mellanrum. Det jag och alla andra kan trösta sig med är kanske att alla prövningar faktiskt inte behöver vara av det negativa slaget utan att man helt enkelt går in i en ny fas i livet.

Avslutningsvis kan man väl säga att prövningar i livet är naturligt men att ibland så känns framtiden fan så skrämmande och oförutsägbar. Det var allt i skrivande stund.

"Carpe diem"